Projekt restgarnsponcho

 

Det här som ska bli en poncho har funnits på stickorna i flera år. Eftersom den består av mestadels ullgarn behövs det en hel del stickande innan en får ihop restgarner med mest ull, så att en får anledning att fortsätta sticka på den. Nu fanns det ett lite lager så det blev kanske 15 cm till. Kanske räcker det för att komma ända in i mål. Håll tummarna för det.

Det finns toxiska handarbeten

 

Det är så roligt att göra saker där en inte vet hur det kommer att se ut i slutändan. Här är det virkade korgar där en massa smånystan av bomullsgarn har kommit till användning. Visst blir det fint! Förhoppningsvis kommer de här korgarna förr eller senare generera några ny kronor som kan placeras i mikrolån till jordbrukande eller handarbetande kvinnor i andra delar av världen.

Äntligen i hamn

 

Ett nästan 15 år gammalt UFO (unfinished object) har äntligen nått vägs ände. Västen är stickad av uttjänta t-shirts som klippts i smala remsor. Det har med andra ord tagit en stund att åstadkomma "garnet" men det är inte det som gjort att det har tagit tid at komma till slutet. Ibland tröttnar en helt enkelt på ett handarbete. Här tog det extra lång tid innan inspirationen dök upp igen.

Mer återbruk

 

Fyra ensamma, maskinstickade fingervantar och en udda handstickad socka har omvandlats till garn igen. Kanske kommer dessa nystan så småningom att hamna i en poncho som kan generera mer pengar till mikrolån. Det är roligt att göra skillnad!

Vad det blir av A:s materialdonation

 

I paketen från A har funnits många fina par sockar som blivit slitna men skaften är helt okej. Det är bara att omvandla dem till torgvantar. Tre par är klara, De andra tre väntar på att det upprepade garnet ska tvättas för att krulligheten ska försvinna. Därefter ska den översta delen med eventuellt tumhål stickas dit. Tusen tack A!

Ett ufo kommer närmare slutet

 

Den här restgarnsfilten påbörjades för minst två år sedan. Garnet består av restnystan och upprepade plagg, främst trasiga sockar. En del garnstumparna är inte längre än 10-15 cm så det blir många garnbyten. Men det känns fint att allt garn kan komma till användning igen. Nu har jag lovat mig själv att inte släppa filten innan den är klar. Förhoppningsvis ska den kunna omvandlas till nya kronor som kan bli till nya mikrolån så småningom.

Two trick pony med Kakan

 

Just nu läser du det 800:e inlägget på den här bloggen. Det är förstås lite tråkigt att det är en upprepning av ett tidigare inlägg. Men det finns faktiskt lite variation. Virkade korgar och barntröjor är det mest frekventa på stickor och virknålar just nu, men katten Kakan är det nog första gången du ser i den här bloggen.

Materialet i barntröjan är en maskinstickad tröja och i de virkade korgarna har till och med väldigt små tygbitar sammanfogats med hjälp av överblivet bomullsgarn från Tant Kofta. Tusen tack till dig och till A som bidragit med materialet till barntröjan.

Ett ufo nästan i hamn

 

Ett projekt som påbörjades för säkert minst 30 år sedan har färdigställts. Så lång tid har Kalle K saknat en hand och båda sina fötter. Nu har han fått tillgång till dem. Dessutom har han fått lite kläder. Västen är nystickad av Tant Koftas bomullsgarn och halsduken av något av A:s slaktade projekt. 

Jag ångrade mig lite att jag tog det blå garnet till halsduken när jag kanske borde sparat det till regnbågsvantar. Det går i och för sig att åtgärda genom att slakta en andra gång. Allt som saktar ner produktionen av färdigstickat är ju för närvarande bra.

Testar nyheter som riskerar att hamna i lagret

 

Det är märkligt att det är så roligt att sticka nya saker. En gammal bok med mönster på stickade barnkläder fick mig att prova att sticka ett par korta sparkbyxor i bomullsgarn. Det är det enda paret på bilden som är färdigstickade. Eftersom det var så roligt måste jag genast börja på flera par. 

De gulrandiga är en misslyckad babyfilt som fått nytta liv, de bruna med peacemärket är av tant koftas tjocka bomullsgarn. Kanske blir det inte några fler par av det garnet. När det gäller de vitrandiga däremot, har en slaktad rundsjal från lagret gjort att det nog finns tillräckligt med garn för att åstadkomma ett par till.

Allt som saggar

När lagren av färdigstickat är överfulla för att hela livet saggar i spåren av coronapandemin, gäller det att göra allt för att för att sakta ner påfyllningen. Att återvinna maskinstickat är mer tidsödande än att återvinna handstickat. Det är en bra sysselsättning för att få ner tempot i lagerpåfyllningen.

Återvinning av ullsaker som blivit för varmt tvättade kan också vara rätt så tidsödande. Sist men inte minst är det effektivt att fiska upp saker som legat i lagret länge, och göra något nytt av dem. Här är till exempel ett misslyckat försök att sticka och valka en brödkorg av lovikagarn, som slaktas för att det vinröda garnet behövs för att färdigställa vantarna med feministmärken på.

Det mest effektiva är förstås att helt sluta handarbeta, men det finns inte på kartan. Något roligt måste en faktiskt tillåta sig i dessa dystra tider.

Flera flugor i en smäll

 

Sambon klagar, med all rätta, över att garnlagret och lagret av färdigstickat tar för mycket plats, även om det finns gott om plats i huset där allt förvaras. Det gör inte att glädjen över att kunna minska båda lagren försvinner. En dotter, som inte längre bor i huset vill ha flergångspads för att ta bort smink. Sagt och gjort. Att det här önskemålet gör att det går att använda även mycket små garnnystan ökar bara tillfredställelsen. Ge mig gärna förlag på mer av den här varan om ni kan.

Det ena föder det andra

 

Just nu är det mycket korgvirkning. Det finns mycket brunt bomullsgarn från Tant Kofta kvar. En hel bärkasse med tygremsor från A gör att det tidsödande arbetet med att klippa till tygerna går bort. Men de färgade tygremsorna vill jag gärna virka in där de syns. Botten på korgen syns ju inte så den kan lika gärna vara vit. Vita tygrester finns det gott om. Nu är det ju så att jag gärna utnyttjar det befintliga materialet så mycket det går. Då blir det att klippa till kaffefilter när det är större bitar vitt tyg, så att det verkligen bara är tygrester som går åt till botten på korgen. Alltså ligger det nu ett trettiotal kaffefilter bredvid symaskinen som väntar på att bli färdiga. Det är kanske dags att pausa korgvirkningen ett tag för att inte den högen ska växa sig alltför stor.

Nu finns vi på nätet

Till slut har vi kommit fram till att vi måste försöka hitta presumtiva kunder via nätet. Ingen vet när festivalerna där vi annars brukar hitta dem, kan komma igång igen. Vi har börjat lägga ut en del bilder på facebooks marketplace. Här ser du en del av det vi har lagt ut hittills. Du hittar det om du söker på "handarbete för välgörenhet". Fler bilder kommer så småningom.

Ser du något annat i något gammalt blogginlägg som du är intresserad av, kan du mejla en förfrågan till oss på adressen soluppgangen@yahoo.se   så får du besked om det du är intresserad finns kvar i lagret.

 

Så kan det också gå!

Visst är det ull!

Jag har länge brottats med problemet att avgöra om det är ull eller syntetgarn det handlar om när jag hanterar garn utan banderoller eller när jag slaktar stickade plagg. Att elda på garnet tycker jag är svårt. Det är bara garn som består av 100% ull som jag kan avslöja direkt med hjälp av den metoden. När det är en blandning av ull och syntet, vilket inte är helt ovanligt, hur ska jag då veta?

Så småningom kom jag på att det är en tydlig skillnad på hur ull och syntet reagerar vid tvätt. Ull och ullblandningar blir raka efter tvätt. Om det är mest syntetgarn är det lika "krulligt" efter tvätt som före om det kommer från ett slaktat plagg. Alltså slänger jag med några nystan av ett okänt garn i tvättmaskinen och kan konstatera att det inte finns någon tvekan. Det är ren ull! Jag förbannar mig själv för att jag inte gjorde eldprovet på det här garnet.

Som garnet ser ut när jag plockar fram det ur tvättmaskinen tänker jag att det är bortom all räddning. Så illa var det inte. Det tog en stund att rädda garnet och det går inte att använda enligt den ursprungliga planen. Från början var det meningen att det skulle bli till ränder i ett par ullvantar. Nu hamnar det istället i en restgarnsfilt. 

Nu när det inte finns något enda tillfälle att möta presumtiva kunder i sikte, är det jättebra att ägna sig åt verksamheter som tar mycket tid innan det blir färdiga alster som hamnar i redan väldigt fulla lager. Det innebär att jag slaktar för glatta livet och stickar av de allra minsta stumparna. Att knyta ihop stumpar på kanske 10 cm, för att kunna sticka med dem tar också en hel del tid. Det blir slowknitting och det kanske är passande i dessa coronatider.

Packar inför Slowfashion i Trollhättan 24/4

Lösfickor lär vara det nya svarta eftersom många nysydda plagg idag saknar fickor. Inför Trollhättans Naturskyddsförenings evenemang Slowfashion har jag därför färdigställt, eller är på väg att färdigställa, några lösfickor. Det är gamla jeans, skaft från utslitna strumpor, fickor från en badrock och några pyjamasar och en liten bit alldeles nytt tyg, ett miniväska påbörjad för minst 20 år sedan, som blivit fickor att hänga i bältet eller över axeln.

För den som behöver många fickor, typ snickarbälte, går det bra att använda överdelen av ett par byxor en inte längre använder. Just de här hade en ung dotter som gick under indiannamnet "Snabba saxen" sprättat loss linningen på. Alltså saknades möjlighet att knäppa fast den runt midjan. Med en slips och ett spänne från ett utslitet vävbälte löstes det problemet.

Bor du i Trollhättan och vill veta mer om evenemanget Slowfashion kan du läsa här

https://trollhattan.naturskyddsforeningen.se/2019/04/14/slow-fashion-pa-n3-24-4/

Fler Ullaklänningar

Här har en kjol, en skjorta, en klänning och ett par shorts blivit klänningar. Resycle design är roligt! Förhoppningsvis ska klänningarna så småningom generera nya pengar som ska placeras i mikrolån till kvinnor i andra delar i världen.

Inget ufo precis

Det började som en diagonal restgarnsfilt men jag insåg att jag lagt upp för få maskor. Den blev för smal. Alltså fick det bli en poncho istället. Den har kanske funnits på stickorna i två år men jag kan nog inte säga att den blev ett ufo, snarare en surdeg. Och den är väl det fortfarande eftersom jag inser att jag för första gången i mitt stickliv måste blocka den för att den ska komma till sin rätt. Den rätstickade kanten viker sig inåt. Dessutom kanske ett tag med virknålen för att dra ut ännu fler trådändar kommer att göra susen.

Restgarnsprojekt av det här slaget är väldigt roliga eftersom en inte vet hur slutresultatet kommer att bli. Det är faktiskt lite roligare att sticka då. Därför påbörjades genast en ny poncho. Är det kanske dumt? Är ponchotrenden slut för den här gången?

Garndonation från Tova

Det är bra när personer i ens omgivning som ofta besöker secondhandaffärer vet exakt vad som saknas i garnlagret. De här fina rosa hittade Tova på en runda. Det är också bra att banderollen finns kvar, De ska förstås bli till pussyhats och det finns ju de som absolut inte vill ha garn som kommer från djur. Nu kan jag ge tvärsäkra upplysningar om den saken. Tusen tack Tova!

Bilder från Soltorget 2016

Nytt på Solidaritetstorget för i år var, att det förutom givande samtal och diskussioner, erbjöds underhållning och aktiviteter av annat slag. Här demonstrerar en kvinna från Västsahara hur en teceremoni går till. Det är viktigt att det är skum på teet. Därför hälls det upprepade gånger fram och tillbaka mellan glasen.

Amnestykören från Stockholm sjöng vid flera tillfällen uppskattade sånger om fred och frihet.

Soluppgången bidrog också till aktiviteterna. Här hjälper Hannah och Joanna till att omvandla t- shirts till trikågarn, som sedan ska användas till stickning eller virkning. 

Här klipper Eva trikågarn.

Vi tackar alla klippare för hjälpen! Kanske kommer vi nästa år med något tillverkat av just det garn ni åstadkommit.

Breddat utbud på Urkult

Eftersom det är svårt att hitta sammanhang där lagret av stickat minskar, så när som på det fantastiska Urkult förstås, och det kan vara bra med annat än vinterbetonade varor när vi möter presumtiva kunder under sommarsäsongen, har jag förbrukat en del gamla lakan och virkat lampskärmar. Den närmast kameran har en yoghurtburk som stomme. Den längst bort från kameran en plasthink som det varit talgbollar i. De andra har bara ett plastlock från olika hinkar och burkar för att hålla skärmen utspänd. Då tar de mindre plats när de ska packas ner och det är ju inte fel. Det är ju snart dags att packa för Urkult. Vi längtar!