I samband med att jag födde mitt första barn för snart 30 år sedan, slog det mig med full kraft hur priviligierade vi är. I TV- utsändningarna i samband med Band Aid- galan visade man bilder på barn, jämngamla med min egen dotter, med uppsvällda magar som stod på vingliga ben intill sina lika utsvultna mödrar som var för svaga för att orka ta hand dem.
Då föddes Soluppgången. Jag ville göra något för dem som inte var lika lyckligt lottade. Samtidigt skulle jag göra något för mina egna barn, eftersom en mer jämlik värld är en tryggare värld.
Barn tar tid och det hann inte bli så mycket arbete för att kanske göra världen lite bättre. Det blev en lång paus för föreningen. Men nu är det dags igen. Det finns en del saker kvar sedan förr. Men framförallt finns det nya saker. Jag har stickat och virkat mössor och vantar av material som jag hade sedan tidigare, både nytt och begagnat. Det innebär att produkterna har skapats utan att öka konsumtionen.
Allt överskott från försäljningen av Soluppgångens produkter går via
till mikrolån till personer i andra delar av världen som har det mycket sämre än vi. Kanske kan vi bidra till att skapa deras Soluppgång.
