Det är alltid en fasa att upptäcka att garnet en valt inte kommer att räcka till det en har planerat att sticka. När en upptäcker det i tid går det alltid att planera nytt. Istället för ett par helsvarta torgvantar till blev det en svart och en randig. Då är det värre när en stickar fel eller tappar en maska i mörkret i biosalongen. Det går inte att fortsätta sticka förrän ljuset tänts. Händer det i början filmen kan det innebära över en timmes overksamhet. Det är ut handarbetssynpunkt bortkastad tid.
En annan fasa är att upptäcka att en planerat fel. Materialet tar slut mitt under pågående möte och en kan inte gå till arbetsrummet för att hämta mer. Nu hände det under en tvådagarskurs flera mil hemifrån. Som tur var räddades jag av en dotter som hade ett gammalt lakan som kunde omvandlas till tygremsor så att jag kunde fortsätta virka tabletter. Det hade varit mycket trist att behöva kasta bort en hel handarbetsdag. Det är verkligen den stora fasan.
